Internationella drakälskardagen!

När man blir drakkock så infinner sig det visst en massa högtider som man inte visste om 😊😊 idag är det Internationella drakälskardagen som vi firar med en saga från Slottsdrakens kokbok om hur Flamma lär sig lite vett och etikett (eller nåt) i köket 😂

”Jag är ssså hungrig!” vrålade draken Flamma från rummet intill. ”Jag sssvälter död snart.”
Stormästaren suckade när han blev avbruten mitt i sitt arbete.
”Gå och gör i ordning något i köket då”, svarade han.
”Vissst ska jag göra det”, kvittrade den lilla draken och tassade snabbt mot köket. ”Har du sssagt det, så.”
Stormästarens min, som draken hann se innan dörrkarmen skymde hennes synfält, visade att han insåg vad hon just sagt och skyndade efter henne. Han hade släppt lös en naturkatastrof av modell draktromb i Drakordens vackra och välordnade kök på slottet.

”Ssstormästaren sade åt mig att laga min egen mat om jag var hungrig”, sade Flamma till Ingrid som stod i köket och höll på att plocka fram kakor till eftermiddagsfikat.
”Är du helt säker på att han sa just det?” frågade Ingrid.
”Sist du var hjälpreda i köket tog det tre dagar att få bort alla smöriga tassavtryck i taket.”
”Ssskattmästaren kallade mig för stjälpreda, faktissskt”, väste draken tillbaka med hopskrynklad nos och rynkade ögonbryn.
”Det kan nog ha varit så att jag försa mig lite”, suckade Stormästaren som precis hunnit ifatt draken.
”Sssagt är sagt”, morrade Flamma, satte sig ner på golvet och lindade svansen tre varv runt handtaget på den nedersta kökslådan.
”Jag överlämnar befälet till dig”, sade Stormästaren till Ingrid och flydde ut från den kökskatastrof som oundvikligen skulle komma av att ha en drake, med energinivån av en hel flock hyperaktiva illrar, i ett kök.
”Sen när har han något befäl allsss att överlämna?” väste draken tillbaka medan dörren slog igen bakom honom och skrattade sedan.
”Man behöver lära sig en del för att kunna laga mat”, påpekade Ingrid. ”Som att inte sätta smörspår i taket.”
”Det var bara en endassste gång!”
”En endaste bara för att du blivit förbjuden av Stormästaren att gå in i köket, ja”, svarade Ingrid. ”Ska du vara i köket får du lov att lära dig att inte vara fullt så mycket naturkatastrof. Vi kan börja enkelt med en smörgås eller korv i bröd.”
”Ja tack ssså mycket”, svarade draken.
”Vilket av dem?”
”Båda ssså klart!”
”Okej då, vi tar en i taget. Smörgås först”, svarade Ingrid med en skeptisk blick på den nu studsande, överentusiastiska mackfixardraken. ”Vad ska vi ha på smörgåsarna då?”
”Allt som finnsss i kylskåpet?” svarade Flamma frågande. ”Får jag inte allt så vill jag i alla fall ha det messsta.”

Ingrid suckade och började plocka fram saker ur skåp, lådor och kyl. Det blev en rätt ordentlig hög med matvaror. Varje burk, sked, smörask eller brödkniv som Ingrid försökte lägga ner på bänken antingen krockade med en draknos, höll på att bli ställd på en draktass eller en draksvans.
”Du är verkligen överallt, sötdrake”, sade Ingrid och makade henne åt sidan. ”Stopp!” sade hon bestämt när draken plockade upp en tomat. ”Du måste tvätta framtassarna först.”
Draken började energiskt gnugga sagda tassar under kranen och lyckades löddra ner halva diskbänken.
”Vid närmare eftertanke, tvätta alla fyra tassarna och svansen också, den har en tendens att vara med överallt”, sade Ingrid till Flamma och vände sig sedan om för att plocka fram den limpa hon bakat dagen innan.
”Va?! Vad gör du?” utropade Ingrid när hon tittade upp på draken efter att ha lagt brödet på arbetsbänken. Hennes min var i nivå med en mycket överraskad fågelholks när hon insåg att draken nu även skurade hela huvudet med tvål.
”Du ssska tvätta tassar för att de tar i maten, tvätta svans för att den blandar sig i allt, fast mest av allt är draktrynet med överallt när det gäller mat”, flinade draken med ett grin som skulle ha fått en nytillverkad glänsande rad med spjutspetsar att verka slöa och trubbiga.
”Vad tror du om våra överlevnadschanser om du faktiskt försöker dig på att bre en smörgås?” frågade Ingrid.
”Det är liksssom sånt man får se”, svarade Flamma, ställde sig i stram givakt och skyldrade osthyvel lika elegant som vem som helst ur högvakten.

Draken satte sig ner på bänken och nosade i luften över alla olika matvaror.
”Jahapp, hur ssska man göra nu då?” undrade Flamma som nu höll en osthyvel och en potatisskalare i vardera framtassen. Smörkniven satt fast i ett par ringlar i svansspetsen.
”Börja med att hitta vad du behöver för att bre smörgåsen och lägg ifrån dig allt det andra”, svarade Ingrid. ”Det blir svårt om du ska ha saker i alla tassarna.”
Draken stod nu och balanserade på en baktass och hade en stor slev i den andra och en mindre bunke på huvudet. När hon hörde vad Ingrid sa försökte hon räcka fram smörkniven hon höll med svansen samtidigt som hon försökte gömma de andra sakerna bakom ryggen. Resultatet blev en drake som liknade en strandad sköldpadda på rygg i en bunke, men med extra garnering av diverse köksutrustning. Ovanför allt stack svansen med den orangefärgade smörkniven upp som en markeringsflagga för barn på cykel. Flamma kravlade sig upp och tog ett skutt över köksbänken och fångade smörbyttan med framtassarna.
”Smöret lär inte rymma, Flamma”, sade Ingrid.
”Inte jussst nu när jag har fångat det i alla fall”, svaradedraken och räckte ut tungan.
”Ta smör på smörkniven och …”
”Varför heter det sssmörgås?” avbröt Flamma och stannade upp med en smörklick stor som ett hönsägg på smörkniven.
”En av förklaringarna är att när man kärnar smör …”
”SSSmör har väl inga kärnor?” flinade draken.
”Du vet att kärna smör är att tillverka smör på gammaldags sätt”, svarade Ingrid.
”Jo, ssså klart”, svarade draken. ”Men det hade inte blivit lika roligt då.”
”I alla fall: när man kärnar smör flyter det upp klumpar på ytan och de guppar omkring som små gäss. En sådan klump är rätt lagom att bre på en brödskiva”, sade Ingrid. ”Det är bara en av förklaringarna av ordet, men den lät troligast, så det var den jag lade på minnet. Det har kallats smörgås sedan 1500-talet.”
”Då är smörgåsen masssa äldre än mig med råge.”
Draken vände sig om med ett pip när smörklicken bestämde sig för att den inte trivdes med att hänga upp och ner på en smörkniv utan istället hade lust att omlokalisera till drakens baktass.
”Euuuwh!” ylade draken och ruskade på den smöriga baktassen. Det mesta av smöret släppte och spred sig istället i små klumpar, stänk och duttar över skåp, vägg och köksbänk.
”Det hamnade i alla fall inte något i taket”, hann Ingrid säga innan tre smörklumpar av varierande storlek med ett dovt slafsande ljud fastnade i taket nära tre meter upp.
Mitt i allt smörkaos låg mirakulöst nog den brödskiva som Ingrid hade lagt fram helt och totalt utan minsta spår av något smör.
”Smöret ska vara på smörgåsen, inte på allt annat”, sade Ingrid med en suck och såg sig omkring på förödelsen.
”Kunde du inte ha sssagt det från början?” frågade Flamma och log sitt mest oskyldiga, helgonlika leende. Hon till och med förstärkte det med att lägga samman tassarna i någon variant av en extremt fjällig, krokodilflinande Lucia.
”Du ser aldrig ut som ett helgon så mycket som när du är helt och totalt jätteskyldig”, muttrade Ingrid.
”Sssäger du det?” svarade draken, greppade smörkniven på nytt, ställde sig i sin bästa fäktningsposition och efter att ett djupt hål grävts i smörbyttan skyfflade hon över gott och väl en halv näve smör på brödskivan. Den smörklicken ömsom breddes på med både bladet och skaftet på smörkniven, ömsom stampades fast på smörgåsen med baktassen. I rask takt lade draken sedan på ett tjockt lager färskost med vitlök, tre ostskivor, resterna efter gårdagens lammstek, några kalla baconskivor från frukosten och ett halvt paket rökt skinka. Högst upp på smörgåsen, som nu liknade en hög med pålägg mer än en smörgås, tronade ostadigt en jordgubbe, en handfull blandade oliver och en apelsinskiva.
”Ska du inte ha en persiljekvist på också?” undrade Ingrid.
”Neeeh”, svarade Flamma med rynkat tryne. ”Man ssska ju inte överdriva!”

Ingrid såg från den nästan två decimeter tjocka smörgåsen till draken, som nu använde båda framtassarna, en baktass, nos och svans för att hålla fast även ett antal små färggranna tomater ovanpå allt det andra. Så fort hon lyckades maka upp den sista lilla solgula tomaten föll jordgubben av. Klämde hon upp jordgubben igen föll oliverna av och rullade trotsigt över bordet till ljudligt ackompanjemang av drakens muttrande. Den tredje gången jordgubben lämnade sin osäkra plats på toppen av draksmörgåsen gav hon upp, och med all frenesi som ett större stim utsvultna pirayor skulle kunna uppbåda vid synen av en portion råbiff, satte draken tänderna i sin egenhändigt tillagade smörgås.
Just som skalet på apelsinskivan fick sig en flygtur genom rummet mot den väntande papperskorgen fick Stormästaren för sig att göra en inspektion av drakmatlagningen. Stormästarens och apelsinskalsskivans banor korsades när hans panna råkade befinna sig mellan apelsinskalets tänkta väg och papperskorgen. Utan ett ord torkade sig Stormästaren i pannan med den vita bomullsnäsduk han alltid hade i bröstfickan, medan ansiktsfärgen blev alltmer lik färgen på jordgubben som draken just kastade upp i luften och slukade hel. Efter ett par tuggningar ramlade den gröna blasten ut genom ena mungipan. Stormästaren såg sig omkring på förödelsen i köket, på Ingrid som börjat torka bort smörkluttarna från väggen och på den nöjt leende draken som just rapade så ljudligt att den kluvna tungan fladdrade i vinddraget. En doft av lammstek med vitlöksmarinerade jordgubbar kryddade med bacon spred sig genom rummet. Stormästaren rös.
”Jag är ju rena mässsterkocken”, mös draken och blåste upp sig av ohöljd nöjdhet. ”Det här vill jag göra sssnart igen.”
”Det är kanske lagom att vänta ungefär sisådär 325 år till nästa gång, kanske?” mumlade Stormästaren, drog av sig kavajen och började kavla upp skjortärmarna för att hjälpa Ingrid att hitta köket under drakkatastrofen. Draken rapade halvkvävt igen och lade sig tillrätta i en stor keramikskål på ett bord. Hon såg med klippande ögonlock på människorna, som skurande följde smörklicksspåret allt högre upp på väggen. Just som Ingrid klättrade upp på en köksstol för att nå nästa smörklick så hördes ett dovt draksnarkande.
”Jag tror faktiskt att hon ger oss bäst städhjälp genom att sova”, viskade Ingrid och bredde över draken med en kökshandduk.

I sömnen låg draken och trallade på en melodi av Strauss. Plötsligt slog Flamma upp ögonen och med ens fick melodin en sångtext som varken de två frenetiskt skrubbande människorna i köket eller någon annan heller, för den delen, hade hört förut:
”Korven brinner, mosen rinner,
allt är strul.
Larmet ljuder, såsen sjuder,
mjölk från jul.
Stormästarn kräks i hallen,
mjöl jag fick i skallen.
Det händer en del
med massor av fel:
Får jag förbudsklausul?
Middan lagas, golvet tvagas,
allt gick snett.
Draken drullar, kakor rullar,
på parkett.
Skattmästarn han äter,
upp alla potäter
Den fårfiol’n
den föll från stol’n
Städa det blir inte lätt!
Salamisufflé, dålig idé,
blev inte fin.
Äggena tre, hamna på sne,
på gardin.
Över slottets lister,
sprutar drakeldsgnister
Ingrid blev spak,
av smörspår i tak.
Aldrig glass med sardin.
Att laga mat, ej krossa fat
(har) kladdat en del
Att bränna fin, eld med bensin
blev nog fel
Av min crème caramel
blev en skitstor smäll
Micra min brie
så fel det kan bli:
Ej en kopp är hel.”

”Så det här var bara början”, sade Stormästaren med ett stenaktigt ansiktsuttryck.