Igår fick jag ett otroligt sorgset besked. En person som jag tyckte väldigt mycket om har gått bort alldeles för tidigt.
Denna person träffade jag väldigt ofta på gymmet och jag fick en gång en blomma av henne för att jag gjorde henne glad… men hon gjorde mig glad också, det går ju aldrig bara en väg. Och nu finns hon inte längre och det känns hårt. Jag känner henne inte alls personligen utan vi möttes i en miljö som vi båda tyckte om och vi skrattade mycket.
Inser att detta hör till att vara vuxen. Att möta döden i olika former och ställas inför orättvisan när någon försvinner före sin tid och frustrationen och ilskan över att det inte alltid finns ett svar på att vissa får längre tid en andra.
Samtidigt finns alltid det varma i sorgen att vi mött denna person och fått vara en del av deras liv och det har berikat mitt liv. Det är det jag försöker håller fast vid när jag möts av dessa svåra besked och det är det som finns kvar långt efter den största chocken börjar ebba ut…
Livets cykel går runt hela tiden och jag önskar och hoppas att det finns syften, mål och en större rättvisa. Det största mysteriet är detta och det enda vi kan göra är att leva nu, älska nu och hoppas…
0 comments on “Hope”Add yours →