Klockan är 9.20 och vi ska gå ut på morgonpromenad. Jag öppnar dörren och regnet öser ner. Zelda tittar ut och sedan upp på mig med den där ”är du verkligen SÄKER på att vi måste gå ut”. ”Kom nu Zelda” säger jag och motvilligt går hon ut….
Efter några hundra meter går det långsammare och långsammare och hon sätter sig under varje liten plats som är under tak och vägrar gå… jag börjar släpa och hon stretar… tillslut sitter hon på rumpan och spänner hela nacken för att bromsa… suck!!! Nu GÅR VI!!! säger jag på skarpen och börjar DRA henne framåt… framför oss går Markus och Gizmo (som är helt oberörd av regnet så klart :))
– Men hon haltar ju, ropar Markus och jag vänder mig om och mycket riktigt så haltar Zelda på ena bakbenet… jag går fram och börjar känna lite, men börjar få en misstanke… Jag testar att gå lite till och hon ser ynkligare än ynkligast ut och haltar. Sedan säger jag ” Ska vi gå hem” och vänder och börjar gå tillbaka…. Whops, så är bakbenet inte alls halt längre och som skjuten ur en kanon trippar hon hemåt….
Med hakan i marken tittar jag och Markus på våran YPPERLIGT bedrägliga äldsta hund och skrattar sedan så vi viker oss dubbelvikta….
Vad kan man säga!!! Jäkla hund, men söt är hon 🙂
0 comments on “Min knäppa Zelda”Add yours →