Brändes bilar när vi var tonåringar?

Nu kanske jag provocerar och så må det bli, men jag blir så arg när jag läser om förstörelse och stenkastning som ett, för de inblandade, sätt att legitimera att må dåligt och ha det svårt. Läste just ett brev där det stod att de som bränner mår dåligt pga arbetslöshet, utanförskap och att familjen kommer från krig och att vi borde förstå det.

Ja, det är klart de mår dåligt av det, ingen mår väl bra av att ha det svårt. Frågan är inte om de mår dåligt eller inte. Frågan är hur de väljer att leva sina liv, hur de väljer att hantera svårigheter, hur de ser på människor och grundsynen för vad som är viktigt. Uppenbarligen så är andra människor egendomar eller andra barns utbildning inte mycket värt.

Sen undrar jag om de är de första som mår dåligt i Sverige.

Jag bara undrar om det brändes bilar på vår tid? Eller tiden innan det? Vi har oxå mått dåligt, haft det svårt, fått slita, haft släktingar i krig.

Jag är en typ av andra generationens invandrare (pappa finsk/ryss) och mamma (norsk/svensk) med en farmor som flydde i roddbåt från finland med alla barn, med släktingar från farfars sida som satt i ryska arbetsläger. Mamma och mormor skickade mat till släktingar i ockuperade Norge och visste inte om det kom fram eller hur censurerade breven blev, brände mina släktingar bilar? Inte vad jag vet? Visst har de säkert mått dåligt, men vad jag vet så har de försökt skapa sig liv att leva. Nyckelordet här är SKAPA! Min pappa kunde inte svenska, kom från krig, mådde dåligt, men slet och blev överläkare inom psykiatri.

Får man jobb bara för att jag är svensk? Skulle inte tro det. För att få jobb tog jag allt som fanns, städa offentliga toaletter, städa postkontor, resturangjobb, butik varje lördag hela gymnasiet, arbetslös ett gäng gånger, arbeta gratis för att få in fötter någonstans, plugga och leva på nada, sy mina egna kläder, baka eget bröd för att ha råd med böckerna, plugga mera, slita mera….

Klart att det finns svårigheter med de saker som de sliter med, men genom att kasta ut ansvaret på polikikerna så anser jag att man tar bort kraften från sig själv, kraften till förändring. Den kommer bara från sig själv! Det kan ingen annan ge dig.
Det är lättare att bli arg, att förstöra, skylla på andra.
Men kommer det bli bättre,  kommer alla dina problem att lösas? Nop, för stunden känner du dig kraftfull och du har makten över vad som ska förstöras eller inte, men stunden kommer gå över…

Jag träffar ofta så många människor oavsett ursprung som jag häpnar över att de lyckats och att de orkar slita sig igenom sina helveten. De sliter sig igenom dödsfall, sjukdomar, krig, dålig ekonomi, depressioner, arbetslöshet och är fortfarande glada… why?

Jag kanske är knäpp, galen och fattar ingenting. ..men jag har oxå varit i helvetet och tillbaka några gånger (vem har inte varit där, räck upp en hand) men min inställning var:

– This is life! Bring it ON!